8.12.2015

Avgörande om prövningstillstånd

Prövningstillstånd meddelas inte till den del frågan har hänskjutits till avgörande i samband med handläggningen av besvären.

Avgörande i huvudsaken

Målets bakgrund

Åtalet i Helsingfors tingsrätt

1. Åklagaren har yrkat att A, B och C skall dömas till straff för grovt missbruk av insiderinformation eftersom A, B och C under tiden 18.8. - 4.10.2005 har, för att bereda sig eller annan ekonomisk vinning, uppsåtligen eller åtminstone av grov oaktsamhet utnyttjat insiderinformation som har samband med värdepapper, nämligen aktierna och derivatserierna i Pohjola-Gruppen Abp (Pohjola), vilka varit föremål för offentlig handel, genom att förvärva värdepapper och genom att direkt eller indirekt råda någon i handel med värdepapper enligt följande:

A har direkt eller indirekt röjt planerna gällande Pohjolas aktier till B och C och således direkt eller indirekt rått B och C i handel med Pohjolas köpoptioner och därigenom utnyttjat insiderinformation om förändringarna i Pohjolas ägoförhållanden.

B har för sin egen och för C:s räkning förvärvat värdepapper och har direkt eller indirekt röjt planerna gällande Pohjolas aktier till C och således direkt eller indirekt rått C i handel med Pohjolas köpoptioner och därigenom utnyttjat insiderinformation om förändringarna i Pohjolas ägoförhållanden.

C har för sin egen och för B:s räkning förvärvat köpoptioner i Pohjola under tiden 2. - 8.9.2005 och därigenom utnyttjat ovannämnd insiderinformation:

- genom ett köpuppdrag av 2.9.2005 gällande 2 000 köpoptioner med förfall 16.9.2005 och 500 köpoptioner med förfall 16.12.2005. Köpet har genomförts 5.9.2005 / 8.9.2005 och priset för köpoptioner med förfall i september har varit 0,12 euro per aktie och för köpoptioner med förfall i december 0,50 euro per aktie;

- genom ett köpuppdrag av 7.9.2005 gällande 1 000 köpoptioner med förfall 16.9.2005 och 500 köpoptioner med förfall 16.12.2005. Köpet har genomförts 7.9.2005 och priset för köpoptioner med förfall i september har varit 0,18 euro per aktie och för köpoptioner med förfall i december 0,595 euro per aktie.

De förvärvade köpoptionerna motsvarar 400 000 aktier i Pohjola och anskaffningsvärdet har varit sammanlagt 96 750 euro. Lösenpriset för köpoptionerna har varit 12 euro per aktie. C har under tiden 12. - 15.9.2005 sålt köpoptionerna till ett sammanlagt pris på 485 000 euro.

Handeln med köpoptionerna har skett via banker och mäklarbolag och köpoptionerna har förvärvats utanför börsens handelssystem av två i Helsingfors verksamma marknadsgaranter. Avtalen om köpoptionerna har registrerats vid Stockholmsbörsen.

I försäkringsbolaget Keskinäinen Henkivakuutusyhtiö Suomi har 14.6.2005 grundats ett insiderregister för det projekt som gällde försäljningen av aktierna i Pohjola. Kännedom om den planerade försäljningen har varit insiderinformation, som varit ägnad att påverka priset av aktierna i Pohjola och som inte varit tillgänglig på marknaden.

A har 18.8.2005 på grund av sin uppgift och ställning som en av rådgivarna för Suomi gällande den ifrågavarande försäljningen antecknats i insiderregistret och fått kännedom om projektet. A har deltagit i förberedelsen av försäljningen efter 18.8.2005. A och hennes make B har antecknats i Keskinäinen Eläkevakuutusyhtiö Ilmarinens insiderregister för det projekt som gällde försäljningen av aktierna i Pohjola.

Tingsrättens beslut och dom

2. Tingsrätten har genom beslut förkastat svarandenas processinvändning om att Helsingfors tingsrätt inte var behörig att pröva åtalen. I sin dom har tingsrätten dömt A, B och C till straff för grovt missbruk av insiderinformation.

Hovrättens dom

3. På grund av svarandenas besvär har hovrätten prövat huruvida åtalet kunde prövas i finsk domstol. Hovrätten har efter omröstning kommit fram till att åtalen till alla delar kunde prövas i finsk domstol.

4. I sin dom har hovrätten förkastat åtalet mot A. Hovrätten har konstaterat att A visserligen innehaft insiderinformation, men ansett att det inte hade framförts någon bevisning som skulle visa att A skulle ha överlåtit sådan information till antingen B eller C. Hovrätten har anfört att om B:s och C:s optionsförvärv på grund av köpets omständigheter skulle anses vara exceptionella var det, med beaktande av att B hade varit och var verksam inom börsmarknaderna, inte uteslutet att B kunde ha fått informationen som påverkat hans handlande från annat håll än från A.

5. För B:s och C:s del har hovrätten också förkastat åtalen. Hovrätten har ansett att då A inte hade visats ha röjt insiderinformation kunde varken B eller C läggas till last att ha mottagit insiderinformation av henne.

6. Till denna del har hovrätten bl.a. anfört att gärningsbeskrivningen i åtalet i någon mån lämnade rum för tolkning beträffande ursprunget av den insiderinformation som B och C påståddes ha utnyttjat. Åklagaren hade i vart fall inte uttryckligen påstått att insiderinformationen skulle ha kunnat komma från någon annan än A. Trots att B och C hade yrkat att åtalet endast skulle prövas beträffande information som A skulle ha överlåtit hade åklagaren inte preciserat sitt åtal till denna del. Hovrätten ansåg att med tanke på svarandenas möjligheter att kunna försvara sig mot åtalet och framlägga bevisning till stöd för sitt bestridande var det av stor betydelse att veta om straffyrkandet gällde utnyttjande av insiderinformation från en viss person eller från en oidentifierad källa. Hovrätten kom därför fram till att straffyrkandet endast gällde utnyttjande av insiderinformation som B och C påståtts ha fått av A.

Finsk domstols behörighet i målet

7. Högsta domstolen skall först avgöra om finsk strafflag är tillämplig i målet och om således finska domstolar är behöriga att handlägga målet. Härvid beaktar Högsta domstolen de invändningar som B och C har framfört i sina ändringsansökningar.

8. Både B och C har invänt att målet inte kan handläggas i Finland därför att det var fråga om utländska värdepapper och affärerna hade gjorts utomlands.

9. Enligt 1 kap. 1 § l mom. strafflagen tillämpas finsk lag på brott som har begåtts i Finland. Enligt 10 § 1 mom. samma kapitel anses ett brott vara begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Enligt 4 mom. samma paragraf skall brottet anses vara begånget i Finland om gärningsorten inte med säkerhet kan fastställas, men det finns grundad anledning att anta att brottet har begåtts inom finskt område.

10. Behörigheten att tillämpa finsk strafflag är inte exklusiv i den bemärkelsen att inte någon annan stat samtidigt kunde ha en likadan behörighet. I förarbetena till 1 kap. 10 § 1 mom. strafflagen konstateras att flera länder kan ha behörighet att tillämpa sin strafflag på en och samma gärning. Detta kan t.ex. vara fallet om brottet begås i ett land och den rekvisitsenliga följden framträder i ett annat land (se RP 1/1996 rd s. 24). Även om en behörighetsgrund således kan finnas i två eller flera länder är det en annan sak att om ett gränsöverskridande ne bis in idem -förbud är tillämpligt kan det innebära hinder mot att åtal väcks eller dom fälls för en och samma gärning i fler länder än ett. I detta mål är det inte fråga om något sådant hinder.

11. I den mån annat inte följer av ne bis in idem -regeln kan flera länder också bli behöriga att tillämpa sin strafflag när det gäller brott som kan genomföras i flera etapper. I sådana fall är det orten för varje delgärning som i utgångspunkten är bestämmande för valet av behörig domstol. Avgörande för bedömningen är de enskilda straffbestämmelser som ligger till grund för åtalet samt den beskrivning av den påstådda brottsliga gärningen som ges i åtalet.

12. I finsk rättspraxis har frågan om lokaliseringen av en gärning med hänsyn till den territoriella tillämpligheten av ett straffstadgande varit föremål för bedömning i ett sammanhang som gällde lotteribrott i samband med förhållanden mellan landskapet Åland och riket (HD 2005:27). I målet hade Högsta domstolen att ta ställning till huruvida vadhållning och penninglotteri via internet hade anordnats av Ålands Penningautomatförening (PAF) också i riket, under omständigheter där spelservern samt PAF:s ledning och administration varit belägna på Åland och alla beslut angående spelverksamheten på internet sålunda fattats på Åland. Högsta domstolen ansåg att frågan om ett lotteri kan anses ha anordnats i riket måste bedömas med beaktande av lotterilagens allmänna uppläggning och syfte samt straffstadgandets funktion i sammanhanget. Den frågeställning som aktualiserades vid tillämpningen av rekvisitet för lotteribrott avvek därmed från en situation där det t.ex. gällde att bedöma var en viss verksamhet skall anses vara lokaliserad när det råder frihet att bedriva sådan verksamhet. I föreliggande sammanhang var det i motsats till sådana sammanhang fråga om att tolka innebörden av den förbudsreglering som upprätthålls genom straffstadgandet om lotteribrott. I detta fall var det inte avgörande var nödvändig datateknisk utrustning placerades och upprätthölls. Däremot mätte Högsta domstolen betydelse till sådana omständigheter som att PAF medvetet hade inriktat sig på spelmarknaden i riket och att penningtransaktioner genomförts via finländska banker från spelarnas bankkonton till deras spelkonton hos PAF. Internetspelet hade således organiserats på ett sådant sätt och genom sådana arrangemang som utvisade att den marknad som verksamheten uttryckligen hade riktats in på var spelmarknaden i riket. Genom dessa målinriktade handlingar och arrangemang hade PAF aktivt skapat en spelaktivitet i riket i strid mot lotterilagens grundläggande reglering. Högsta domstolen ansåg att PAF hade föranstaltat lotteri i riket.

13. Enligt 51 kap. 1 § 1 mom. strafflagen (300/2005), som var i kraft när det påstådda brottet begicks, skall för missbruk av insiderinformation dömas den som för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utnyttjar insiderinformation som har samband med värdepapper som är föremål för offentlig handel 1) genom att för egen eller för någon annans räkning överlåta eller förvärva sådana värdepapper, eller 2) genom att direkt eller indirekt råda någon i handel med sådana värdepapper.

14. Högsta domstolen konstaterar att det centrala elementet i det ovannämnda brottsrekvisitet är utnyttjandet av insiderinformation. Ett utnyttjande som innebär missbruk av insiderinformation kan enligt brottsrekvisitet uppfyllas genom två olika gärningar, nämligen antingen genom överlåtelse eller förvärv av värdepapper eller genom rådgivning före eller i samband med handel med värdepapper. Enligt åtalet är B åtalad för att ha utnyttjat insiderinformation genom att förvärva optioner och för att direkt eller indirekt ha röjt insiderinformation och rått C beträffande förvärvet av op-tioner. För C:s del utgår åtalet ifrån att C har utnyttjat insiderinformation genom att för sin egen och B:s räkning ha förvärvat sagda optioner.

15. Högsta domstolen anser att det i saken finns flera omständigheter som talar för att åtalet kan prövas i Finland. De ekonomiska fördelar som eftersträvas med förvärv av optioner är förknippade med värdeutvecklingen för de underliggande aktierna. Optionerna i fråga hade som underliggande egendom aktier i ett finländskt aktiebolag Pohjola Abp. Dessa aktier var föremål för offentlig handel på börsen i Helsingfors. Den information som enligt åtalet hade utnyttjats gällde förvärvet av majoriteten av aktier och rösträtt i Pohjola. Köpoptionerna hade direkt förvärvats av en marknadsgarant som befann sig i Helsingfors.

16. För en motsatt ståndpunkt har åberopats det faktum att förvärvet avsåg värdepapper som var noterade på fondbörsen i Stockholm i Sverige. Äganderätten till optionerna hade övergått då köpet blivit clearat och registrerat enligt fondbörsens reglemente i Stockholm. Högsta domstolen anser dock att dessa omständigheter inte kan tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang. Även om det direkta föremålet för B:s och C:s egna inköp var optioner som var noterade utanför Finland gällde den insiderinformation som enligt åtalet blivit utnyttjat underliggande aktier i ett finländskt bolag som var föremål för offentlig handel genom en finländsk börs. Varken B eller C hade kunnat påverka händelseförloppet efter det att de i Helsingfors verksamma marknadsgaranternas anbud hade blivit accepterade av de mäklare som handlat på deras uppdrag. Föremålet för köpet samt optionernas antal och pris hade i detta skede blivit fastställda. Det i åtalet påstådda utnyttjandet av insiderinformation hade redan skett. Den omständigheten att äganderätten först senare hade registrerats i Stockholm saknar avgörande betydelse vid den nu aktuella bedömningen.

17. C har dessutom åberopat att han befunnit sig i Italien då han per telefon hade instruerat sin mäklare i Schweiz för att förvärva optionerna. Inte heller denna invändning kan tillmätas någon sådan betydelse att finsk domstols behörighet för det brott som åtalet gäller skulle bli utesluten. Den ort där en gärningsman valde eller råkade befinna sig när han för sin del vidtog en rättshandling i syfte att utnyttja insiderinformation kan inte i sig anses avgörande för lokaliseringen av den brottsliga handling som är föremål för bedömning, dvs. ett utnyttjande av insiderinformation avseende bestämda värdepapper.

18. Sammanfattningsvis gäller målet en situation där såväl den insiderinformation som i åtalet påstås ha blivit utnyttjat som de förvärv genom vilka det påstådda utnyttjandet av insiderinformationen har skett har en stark och väsentlig anknytning till Finland, även om utnyttjandet verkställts med hjälp av utländska derivativa värdepapper och genom handlingar som delvis har vissa anknytningsmoment till utlandet.

19. På ovan anförda grunder anser Högsta domstolen att det i frågavarande brottet kan lokaliseras till Finland och att den finska strafflagen således kan tillämpas i målet.

Frågan om grovt missbruk av insiderinformation

20. Som framgått ovan (punkterna 5 - 6) har hovrätten dels förkastat åtalet mot A därför att det inte visats att hon skulle ha röjt insiderinformation, och dels också förkastat åtalen mot B och C därför att dessa, med hänsyn till målets utgång beträffande A, inte kunde läggas till last att ha mottagit insiderinformation av henne. Hovrättens slutsats har grundat sig på en tolkning av gärningsbeskrivningen i åtalet enligt vilken straffyrkandena mot B och C endast har ansetts gälla utnyttjande av insiderinformation som skulle ha röjts av A.

21. I Högsta domstolen är det således fråga om åtalen mot B och C bör förkastas av det skäl som hovrätten anfört.

22. Åklagaren har i Högsta domstolen framhållit att avgörande för brottsrekvisitet för missbruk av insiderinformation är insiderinformation i sig och inte källan till denna insiderinformation. Att A enligt hovrättens dom inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet röjt planerna betyder inte att åtalet mot de två andra åtalade av det skälet skall förkastas. Enligt åklagarens uppfattning har B och C förvärvat värdepapper och vid förvärvet utnyttjat sådan insiderinformation om Pohjolas ägoförhållanden som inte funnits tillgänglig på marknaden vid den aktuella tidpunkten och som uppfyller kriterierna för insiderinformation.

23. B och C har även i Högsta domstolen hävdat att åtalet och åklagarens gärningsbeskrivning endast kan anses omfatta påståendet att de skulle ha innehaft och utnyttjat insiderinformation som härstammat från A. Styrkandet av A:s andel i händelseförloppet utgör därför en nödvändig förutsättning för att styrka åtalet mot B och C. Det är ostridigt att A har haft insiderinformationen. Hon har dock inte röjt informationen vidare till B eller C. Dessa har förvärvat optionerna på basen av marknadsrykten. För att åtalet kunde godkännas borde åklagaren bevisa att B och C innehaft och utnyttjat insiderinformation, vilket betyder att åklagaren till alla delar borde bevisa också det händelseförlopp genom vilket B och C skulle ha fått tillgång till insiderinformationen ifråga.

24. Vidare har B och C i Högsta domstolen framhållit att åklagaren inte sökt ändring i fråga om åtalet mot A och att hovrättens friande dom för hennes del vunnit laga kraft. Således är det styrkt att varken B eller C erhållit någon information från A. Åklagarens straffyrkande betyder under dessa omständigheter att källan till den påstådda insiderinformationen förblivit oidentifierad. Sådant alternativ utgör en ny utvidgning av händelseförloppet som B och C inte haft möjlighet att försvara sig emot tidigare. Att framställa ett sådant alternativ först i Högsta domstolen är otillåtet.

25. B och C har ytterligare hänvisat till ett avgörande av Sveriges Högsta domstol (NJA 2013 s. 7) beträffande åtalsbundenhet i ett insiderbrottmål. I fallet hade åklagaren i gärningsbeskrivningen påstått att insiderinformationen skulle ha kommit till S.B. från en viss källa (N.E.H.), vilket hovrätten hade ansett ostyrkt. Sveriges Högsta domstol har ansett detta påstående utgöra en sådan del av den gärning för vilken S.B. var åtalad som måste bevisas för att S.B. skall kunna fällas till ansvar. Eftersom det inte bevisats i målet att S.B. skulle ha fått informationen av N.E.H., frikände Högsta domstolen S.B. B och C har hävdat att deras situation är identiskt med situationen i det svenska fallet.

26. Enligt huvudregeln i 11 kap. 3 § lagen om rättegång i brottmål får domstolen endast döma för den gärning som straffyrkandet gäller. Domstolen är bunden vid brottsrekvisitet i det stadgande i strafflagen som tillämpas samt vid åklagarens beskrivning av händelseförloppet. Denna bundenhet är också bestämmande för den bevisning som i målet anses vara relevant.

27. Enligt det relevanta rekvisitet i 51 kap. 1 § 1 mom. (300/2005) strafflagen skall för missbruk av insiderinformation dömas den som utnyttjar insiderinformation genom att för egen eller för någon annans räkning överlåta eller förvärva i lagrummet avsedda finansiella instrument eller genom att direkt eller indirekt råda någon i handel med sådana instrument. Såsom hovrätten har konstaterat uppställer brottsrekvisitet inga särskilda krav på insiderinformationens ursprung. Det kan vara fråga om missbruk av insiderinformation även om den källa genom vilken gärningsmannen fått tillgång till informationen förblir oidentifierad. Straffstadgandet om missbruk av insiderinformation i den nu gällande lagen (753/2012) har inte medfört några sådana ändringar i brottsrekvisitet som skulle ha betydelse för bedömningen av detta fall. Den centrala punkten i detta mål är således att bedöma, hur det händelseförlopp som enligt åklagaren skall tillräknas B och C har beskrivits i åtalet.

28. Gärningsbeskrivningen i åtalet har återgivits ovan (punkt 1). Den har följande struktur: Först anförs att var och en av tre svaranden gjort sig skyldiga till ett utnyttjande av insiderinformation beträffande aktierna och derivatserierna i Pohjola. Därefter beskrivs, separat för varje svarandes del, den handling genom vilken ett rekvisitsenligt utnyttjande av insiderinformationen påstås ha skett. För A:s del har gärningsbeskrivningen gått ut på att hon röjt insiderinformation till B och C och således direkt eller indirekt rått dessa i handel med ifrågavarande värdepapper. För B:s del går gärningsbeskrivningen ut på att han utnyttjat insiderinformation genom att B för sin egen och för C:s räkning förvärvat värdepapper och direkt eller indirekt röjt insiderinformation till C och således direkt eller indirekt rått denne i handel med ifrågavarande värdepapper. För C:s del går gärningsbeskrivningen ut på att han för sin egen och B:s del förvärvat värdepapper och därigenom utnyttjat insiderinformation om förändringarna i Pohjolas agoförhållanden.

29. Såsom framkommit ovan förutsätter rekvisitet i 51 kap. 1 § 1 mom. strafflagen inte att insiderinformation skulle ha fåtts på ett visst sätt, till exempel genom brott. Därför är det inte nödvändigt att utreda sådana händelser som föregått utnyttjandet av insiderinformation. Det är en annan sak att källan till en viss information kan i sig ge antydan om att det rör sig om insiderinformation som inte får utnyttjas.

30. Högsta domstolen konstaterar att varken den gärningsbeskrivning som gäller B eller den som gäller C innehåller något uttryckligt påstående om källan till den insiderinformation som dessa enligt åtalet utnyttjat. I gärningsbeskrivningen ingår för deras del inget överskottspåstående av sådant slag. Ett samband med A förekommer därför att hon i samma mål blivit åtalad för att ha röjt insiderinformation till B och C. Den gärningsbeskrivning som avser de sistnämnda är dock inte kopplad till huruvida insiderinformationen blivit tillgänglig för dem på grund av en sådan gärning som A blivit åtalad för eller på något annat sätt. I det avseendet skiljer sig detta mål från omständigheterna i det ovannämnda svenska målet.

31. I målet är det ostridigt att A innehaft insiderinformation. Genom hovrättens dom står det fast att hon varken genom uppsåt eller grov oaktsamhet röjt sådan information. Med hänsyn till det som anförts ovan innebär den sistnämnda omständigheten inte i sig något hinder mot att pröva om B och C gjort sig skyldiga till brott enligt de gärningsbeskrivningar som åtalet innehåller för deras del.

32. Enligt principerna för en rättvis rättegång skall svaranden i ett brottmål bli i detalj underrättad om innebörden och grunden för åtalet mot honom och ha tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar (EMK artikel 6 tredje stycket, punkterna a och b). Såväl de faktiska omständigheter som den rättsliga bedömning som ligger till grund för åtalet skall vara kända för svaranden. Dessa krav hindrar emellertid inte att de element i åtalet som är föremål för prövning kan genomgå vissa ändringar under rättegången utan att detta i sig skulle innebära någon kränkning av svarandens rätt till en rättvis rättegång (t.ex. Dallos mot Ungern 1.3.2001, Vesque mot Frankrike 7.3.2006, Zhupnik mot Ukraina 9.12.2010, Mulosmani mot Albanien 8.10.2013). Det avgörande är om svaranden under processen beretts en adekvat möjlighet att försvara sig även mot de eventuellt ändrade elementen i åtalet (jfr. Mattoccia mot Italien 25.7.2000, Sadak och andra mot Turkiet (No. 1) 17.7.2001, Drassich mot Italien 11.12.2007, Penev mot Bulgarien 7.1.2010, Constantin mot Rumänien 12.4.2011). Någon kränkning av svarandens rätt till en rättvis rättegång inträffar inte ifall en faktisk omständighet som saknar rättslig relevans för åtalet visar sig vara oriktig, och i vart fall inte om det rör sig om ett överskottspåstående som svaranden haft möjlighet att bemöta i faktiskt och rättsligt avseende under rättegången (Grande Stevens mot Italien 4.3.2014 punkterna 165 - 174).

33. Högsta domstolen anser således att den omständigheten att åtalet mot A förkastats i hovrätten inte innebär att det åtal mot vilket B och C haft att försvara sig i Högsta domstolen skulle avse en annan gärning än den som åtalet från början har gällt.

34. Hovrätten har förkastat åtalen mot B och C på den grunden att A inte visats ha röjt insiderinformation till B eller C. Hovrätten har således inte tagit ställning till huruvida bevisningen i målet är tillräcklig för en fällande dom mot B eller C utgående från den gärningsbeskrivning som enligt åtalet gäller för deras del, eller om bevisläget bör leda till ett frikännande. Instansordningen förutsätter emellertid att hovrätten bedömer bevisningen i saken för B:s och C:s del och att målet därför återförvisas till hovrätten.

35. B och C har i Högsta domstolen beretts tillfälle att yttra sig om de frågor som gäller gärningsbeskrivningen i åtalet liksom betydelsen av den del och den utgång i målet som gäller A. De har fått bemöta åklagarens ståndpunkt i dessa frågor. Då målet återförvisas till hovrätten får B och C vidare tillfälle att försvara sig mot åtalen. Med hänsyn till det som anförts ovan innebär inte heller de krav som gäller svarandenas rätt att försvara sig att åtalen mot dem borde nu förkastas i Högsta domstolen.

Beslut

Hovrättens dom upphävs och målet återförvisas till Helsingfors hovrätt som på eget initiativ skall ta upp målet till en ny behandling och med beaktande av skälet till återförvisningen däri lagligen förfara.

Saken har avgorts av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Kari Kitunen, Juha Häyhä, Ilkka Rautio och Mika Huovila (skiljaktig). Föredragande Kaarlo Hakamies.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Huovila : Jag är av samma åsikt som majoriteten om att den finska strafflagen kan tillämpas i målet. Däremot anser jag att gärningsbeskrivningen i åtalet mot B och C endast gäller utnyttjande av insiderinformation som skulle ha röjts av A. Sålunda ändrar jag inte hovrättens dom. Efter punkt 27 i Högsta domstolens avgörande motiverar jag min ståndpunkt enligt följande.

Gärningsbeskrivningens ordalydelse utgör utgångspunkten när man bedömer åtalsbundenheten. När man bedömer åtalsbundenheten i ett fall som lämnar rum för tolkning bör man även beakta åtalsbundenhetens målsättning och särskilt åtalsbundenhetens syfte att säkerställa svarandens möjligheter att försvara sig såsom en rättvis rättegång förutsätter (HD 2014:81 punkt 6).

I detta fall bildar gärningsbeskrivningen innehållsmässigt och strukturellt en helhet. När man bedömer gärningsbeskrivningen som en helhet kan man på goda grunder anse att man med åtalet, gällande den insiderinformation som B och C utnyttjat, uttryckligen avser den information som A röjt dem om de planerade förändringar i Pohjolas aktieägo. Det att man i åtalets andra och tredje stycken gällande B och C inte skilt preciserat insiderinformationens källa har således inte väsentlig betydelse vid tolkningen av gärningsbeskrivningen.

Hovrätten har i sin dom konstaterat att trots att B och C har yrkat att åtalet endast skall prövas beträffande information som A skulle ha överlåtit har åklagaren inte preciserat sitt åtal till denna del. B och C har i sina bemötanden i Högsta domstolen påstått att åklagaren flera gånger tidigare har blivit ombedd att i god tid meddela om hon ämnar påstå att insiderinformationen skulle ha någon annan källa än A. Åklagaren har inte i sitt yttrande bestridit B:s och C:s påstående. Till denna del har åklagaren i sitt yttrande konstaterat endast följande: "Under hovrättshandläggningen togs fram källan till den insiderinformation som B och C är åtalade för att ha utnyttjat. Under handläggningen poängterade åklagaren det som framgår av besväret: i ärendet finns tre skilda åtal och åtalen för deras del gäller utnyttjande av den beskrivna insiderinformationen."

Åklagaren har inte, i de lägre instanserna, preciserat åtalet att gälla annan än av A röjd insiderinformation trots att man uttryckligen, såsom det framgår av hovrättens dom samt B:s och C:s bemötanden, uppmanat henne att precisera åtalet. I ärendets handläggning har man därav kunnat utgå ifrån att åtalet endast gäller information som fåtts av A. En begränsning av gärningsbeskrivningen gällande utnyttjandet av insiderinformation att gälla information som erhållits endast från en källa, kan ha väsentlig inverkan på hur svaranden planerar och förverkligar sitt försvar. Beträffande svarandens försvarsmöjligheter kan en begränsning av gärningsbeskrivningen på det sätt som i detta mål likställas med en situation där åtalets gärningsbeskrivning inte innehåller en till åklagarens påståendebörda tillhörande omständighet som skulle påverka domens slutresultat om omständigheten anses utredd. På dessa grunder anser jag att åtalets gärningsbeskrivning i ett dylikt fall binder domstolen så att åtalet bör förkastas ifall det inte har visats att insiderinformation erhållits av den i åtalet påstådda källan. Härtill konstaterar jag att en dylik tolkning av åtalsbundenheten inte begränsar åklagarens möjligheter att driva åtalet eftersom åklagaren alltid kan, med beaktande av rättsinstansordningen, precisera åtalet att gälla även insiderinformation som erhållits från en okänd källa.

Inte heller i Högsta domstolen har åklagaren preciserat gärningsbeskrivningen i åtalet, vilket dock skulle vara möjligt endast under förutsättningarna i 30 kap. 7 § rättegångsbalken. I Högsta domstolen är det således fråga om riktigheten av hovrättens dom. På ovan nämnda grunder anser jag att hovrätten bör ha förkastat åtalet för grovt missbruk av insiderinformation även för B:s och C:s del då hovrätten ansett att det inte hade bevisats att A yppat insiderinformation till dem.

På grund av omröstningens utgång förpliktad att yttra mig om återförvisandet uttalar jag mig vara av samma åsikt som majoriteten.